Natten till lördagen blev jag väckt av M. Han hade bröstsmärtor. Detta har hänt förr, och då låg han på HIA i tre dygn. Nu var det alltså dags igen??? Så sitter man där, yrvaken, och försöker vara en lugn och trygg Första Hjälpare, och ta reda på så mycket som möjligt innan man tar ett beslut om man ska ringa 112 eller inte. Det är omöjligt att vara så duktig som jag lär ut till andra. Det gäller ju en person som jag älskar. Men jag bestämde mig ganska snabbt att ringa. En fantastisk kvinna tog emot mitt förvirrade larm, och en ambulans kom efter oändliga minuter. De två som jobbade var lugna och rutinerade, och de tog med sig M in till akuten. Jag kunde inte åka med, eftersom våra tjejer låg och sov (de hörde tack och lov inget).
Vet du hur liten man känner sig när en ambulans kör iväg med någon som man älskar?
Tänk om jag aldrig får se honom igen? Vad har drabbat honom? Vad ska jag säga till tjejerna när de vaknar på morgonen? Hur ska jag kunna koppla av, kanske sova, innan jag hört ifrån M?
Allt gick bra. Läkaren tolkade prover och EKG till en början till Hjärtmuskelinflammation. Vi hämtade honom vid lunchtid, med mediciner och "ta det lugnt några dagar".
Behöver du friska upp dina kunskaper i Första Hjälpen?
www.redcross.se
Ett stort tack till alla i våra familjer och våra fina vänner, som stöttat och hjälpt oss!!!
4 kommentarer:
Usch, jag blir alldeles tårig i ögonen. Jag har - tack och lov - ingen aning om hur det är att se sin älskade åka iväg i ambulans på det viset, och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det heller, men jag antar att "fruktansvärt" bara är början...
STORA KRAMAR TILL ER BÅDA!!! (...Som är så duktiga och samlade att ni lyckas genomföra födelsedagskalas för barnen samma dag, trots att ni måste varit dödströtta och mått dåligt båda två. Vilka hjältar!!!)
Ja, usch. :(
Han såg dock fräsch ut i söndags. :)
*kramar*
Hjältar vet jag inte, men vi kände oss ganska nöjda efter kalaset. Man gör ju allt för sina barn... Tröttheten kom i måndags, för min del. M är pigg idag, äntligen.
Kan tänka mig att du var tröstande och vårdande..höll god min.. Sen efteråt släpper allt...Hoppas att det fick släppa ordentligt och att ni ALDRIG behöver vara med om det igen! Håller alla fingrar och tår!
kram!
Skicka en kommentar