Sedan en lång tid tillbaka har min arbetsplats varit ganska kaotisk. Många av kollegerna är starka individer, och har ganska olika uppfattning om hur arbetet ska utföras.
Vi är där av en enda anledning: att ta hand om våra patienter. Inget annat.
Tyvärr är arbetsplatsen för många ett forum där de kan utöva mobbing, prata skit i allmänhet och få ut sina aggressiviteter i synnerhet. Bråka med varandra, ifrågasätta chefen, klaga och gnälla. På allt och alla. Jag AVSKYR gnällspikar. Speciellt när det gnälls ikafferummet, men sen inte sägs nånting på möten. Stå för era åsikter för fan! Det gör jag.

Jag tillhör den lilla kategorin som är nöjd med att ha ett jobb att gå till, men jag trivs bäst när det är ordning och reda. Bl.a ska saker ha en bestämd plats,så att man inte behöver ödsla tid på att leta. Det ska också finnas rutiner som alla följer. Då flyter jobbet,och man kan ägna sin tid till det som är orsaken till varför jag valde att bli sjuksköterska (och återigen är orsaken till att vi har ett jobb): att ta hand om patienterna.

Vår avdelning fick en ny chef för två år sen. En ung sjuksköterska från avdelningen som sökte och fick jobbet. Tyvärr reder hon inte riktigt ut det. Hon har för dåliga ledaregenskaper, för lite livserfarenhet och kan framförallt inte stå emot de starkaste, elaka personerna. Jag har alltid gillat henne som person, men trivs inte heller riktigt med henne som chef. Men jag gillar läget och jobbar på ändå. Finns ingen anledning att göra annat, så länge vi kommer överens.
Nu är hon sjukskriven på heltid. Kanske har de andra mobbat henne till det?

Kaoset som råder beror på många anledningar, men det har nu även smittat av sig på mig. Har försökt stå emot.
Jag har nästan alltid älskat att gå till jobbet. Jag gör vad jag ska,och jag gör det dessutom förbaskat bra. Är mycket omtyckt av såväl patienter, som anhöriga och kollegor. Handleder studenter och nyanställda. Sitter med i projektgrupper, och har tre olika ansvarsområden på avdelningen.

Igår jobbade jag mitt tredje pass på rad. Det var ovanligt stökigt på avdelningen, massor att göra och många "konstiga" och jobbiga patienter att ta hand om. För det kan de absolut vara.
Så jag var ganska urlakad, och hade sovit dåligt några nätter. Vilket gör mig extra känslig.
Så fick jag reda på, av en kollega, att en annan kollega sagt saker om mig till henne, som inte är sanna. Detta hade lett till att kollega 1 såklart tittat snett på mig länge, och det hade jag märkt. Men jag kunde hantera det. Tills igår. Det gick plötsligt upp för k1 och mig att k2 är mer falsk än vi båda anat.
Jag blev så ledsen. När jag kom hem bröt jag bara ihop, och grät och grät och grät. Grät för att det känns som om min arbetsplats håller på att rasa samman helt. För att k2 är så jävla elak.

Sen blev jag förbannad. Vad göra nu? Konfrontera idioten? Jobba kvar och låtsas som om det regnar? Fly fältet?
Tyvärr finns det inte så många jobb nu. Inte ens i min bransch. Om man inte vill jobba inom psykiatrin. Det vill inte jag.

Ägnar nu mina lediga dagar åt att försöka njuta av lugnet ute på landet. Syrran med familj är ju här. Försöker att inte tänka på jobbet.