Ljuset kommer tillbaka

Äntligen kan man börja se fram emot våren! Årets första mörka, tråkiga månad är över.
För egen del innehöll den för en gångs skull en rolig fest; jag har fyllt 40 och det firades med släkt (en blygsam liten men ändå) och vänner!

Hösten som gick var otroligt slitsam, energibov så det räckte och blev över. Jag har helt enkelt varken haft ork eller lust att skriva.
Först var jag sjuk i slutet av september. En efterlängtad barnfri weekend gick åt skogen.
Efter det fick två av tjejerna löss. Behandling, lakansbyte, städ...
Och just som det var över så upptäckte jag springmask hos J3 (igen). Ja vad innebär det? Jo, mer tvätt, behandling, städning...
Och så de vanliga förkylningarna hos alla, de kom och gick, hela tiden var det nån som var snorig och täppt i näsan.
I början av november fick jag influensa. Eller förkylningen från hell. Fyra veckor tog det innan alla symtom var borta. Kondisen var då lika med minus 10.
Hade försökt komma igång med gympa efter sommaren, men var nog bara iväg totalt 5 gånger på hela terminen. Och två av de var baspass, eftersom kroppen inte orkade mer.
Allt detta tar sååå på krafterna. Att försöka få vardagen att flyta ytan gräl och sura miner (hos alla) är svårt, när alla inte är på topp. Och så mörkret som aldrig gör något lättare.
Vill helst bara radera hela hösten.

Så skulle man förbereda inför en jul, utan varken krafter eller inspiration. Snö hade vi också, mer än någonsin för att vara december. Vi fick ihop det, men allt kändes bara konstigt. Inga traditioner var med på agendan. Och dessutom jobbade jag på julaftonskväll.

Och så var det min fest. Jag bestämde tidigt i somras att jag ville fira mig med fest. Planera är kul, drömma och tänka. Började göra spellista med dansmusik på Spotify. Skicka inbjudningar, göra sånghäfte, fixa med allt. Det höll mig uppe, gav en liten kick.
Efterhand som allt närmade sig, blev paniken ett faktum. Tänk om inte alla har trevligt? Tänk om maten är en katastrof? Tänk om Spotify lägger av, trots att vi har det off-line? Drömde mardrömmar och hade ont i magen. Så typiskt mig. Att ha skyhöga förväntningar och förhoppningar. Samtidigt kan jag tycka att det är normalt att vilja ha en toppenfest, helt enkelt.
Det är ju inte så ofta man har fest, liksom. Inte i hyrd lokal, med cateringmat, iaf.
Det blev en bra fest. Alla förhoppningar slog inte in, men jag är nöjd ändå. Hade otrolig hjälp av allrakäraste syster, hennes sambo och såklart min egen make. Utan dem hade det inte gått.

Nu ser jag fram emot mycket:
Att ljuset kommer tillbaka. Den där första morgonen när man kör till jobb och himlen ljusnar, är ganska magisk.
Att få sluta frysa. Jag avskyr att frysa.
Att se våren komma. Förra året hade vi ingen vår. Det var skitväder hela maj och halva juni. I år SKA vi ha en lång, härlig vår, har jag bestämt. Första fikan i uterummet är magi det också.
J3, hennes kompis och mamma, och jag, ska se Disney on Ice på Malmö Arena.
På sportlovet ska familjen åka iväg till Lalandia. Vi är nog den enda familjen i byn som aldrig varit där, känns det som. (Har aldrig varit i Ullared heller, iofs. Tänker inte heller åka dit.) Hoppas på en skön vistelse utan bråk, högre förväntningar än så vågar jag inte ha.
Sista glädjeinjektionen (som jag vet nu) är att åka till syrran, sjunga gospel och se Jeff Dunham uppträda live i Globen!