Teater och ballongflygning

Det är såklart mer jag ser fram emot än det jag skrev sist vi sågs.

Jag ska tex gå på teatern på söndag, en födelsedagspresent från mina kära föräldrar. Teatern är ett magiskt ställe. Det finns nog få saker som ger mig gåshud så mycket, som när jag ser på något live. Föräldrarna tog med oss på många teaterbesök när vi växte upp. Det var helt magiskt. Vi fick klä oss i finkläder, bara det. Sorlet i salongen, orkestern som stämmer sina instrument, och så släcks ljuset och ridån går upp. Wow!
Vi mycket pjäser på roliga timmen i skolan. Jag älskade det. Drömde som så många andra om att bli skådis, men gjorde inget mer av det. Var med i teatergruppen på gymnasiet, där vi satte upp en musikal. Avskydde huvudrollsinnehavaren, just för att hon var en mallgroda från Estetiska linjen, som liksom självklart skulle få huvudrollen. Men det var ganska magiskt ändå, att vara en del av kören i pjäsen.
Nu ska jag äntligen få se "Les Miserables", på söndag. En av musikalerna på min "att-se-lista". Längtar.

Till våren ska jag flyga luftballong. Jajamän. Jag fick det i present när jag fyllde 40, men kunde inte göra det i våras eftersom jag var sjuk, och i somras/höstas regnade det typ HELA tiden. Nu ska det bli en fin vår, har jag bestämt, så att jag kan få prova ballongflygning.
En sommar när vi var på Cypern, provade jag och J1 att skärmflyga. Man sitter fast i en sele med en fallskärm ovanför. Selen är kopplad till en motorbåt, som kör väldigt fort fram och tillbaka längs med stranden. Det var jättehärligt! Framförallt så otroligt TYST. Kan tänka mig att det är en liknande känsla att sväva runt i en ballongkorg.

Hur blev det egentligen med ansökan till Barnmorska, kanske vän av ordning undrar? Jag kom inte in, eftersom jag har för lite behörighet. Det visste jag, men kanske kunde mina tjänsteår ha en egen kvot?
Kanske jag söker igen, kanske jag orkar läsa in de där urtråkiga poängen Vårdvetenskap som fattas. Antagligen inte. Just nu känns det som om jag bara vill bort från sjukvården. I alla fall från de galna cheferna, som tror att framtiden är att slå ihop allt mellan Lund och Malmö. Detta kommer jag inte att gå in på mer, hoppas mest på ett underverk där någon en dag säger "vi skojade bara, sammanslagningen upphör nu".
Jobb finns det gott om. Typ i Ängelholm, Hässleholm och inom psykiatrin. Eh...kanske inget för mig. Om jag nu vill stanna kvar i vården. Har ett ganska konstant tryck över bröstet bara jag tänker på det. För jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Vad vill jag, vad kan jag? Jag älskar ju att vårda, att ta hand om, att ge god service. Det kan man ju göra lika bra i en blomsteraffär, eller på ett café.