Jag blev, precis som en miljon andra, väckt på det mest otäcka sätt i tisdags morse: jordbävningen! Vi bor bara någon mil från epicentrum, så det kändes väldigt starkt hos oss. Jag vaknade av ett högt dån, som blev högre (trodde först att det var åska), och sedan kändes det som om något lyfte upp huset och skakade det. Länge. Barnen kom skrikandes (de sov också sött) och maken kom uppspringandes från källaren - han skulle precis gå ut genom dörren och köra till jobb. Han trodde en lastbil kört in i trädgården/huset, så han for ut och kollade läget. I alla hus tändes ljus, alla var lika skräckslagna. Jag bara konstaterade lugnt: "Det måste vara jordbävning". Tänkte inte "nej, men det kan väl inte hända här?". Kom aldrig på tanken att vi skulle ta skydd, eller springa ut. Var väl alldeles för yrvaken...
Huset är stabilt, tack och lov. Inga synliga skador. Har upptäckt en del småsaker som välts omkull, men annars inga spår.
J3 bestämde att det var en traktor som körde förbi. Så var det med det.
J1 var däremot jätterädd för att somna på kvällen. Hon skulle nämligen vara ensam hemma morgonen därpå. De hade pratat mycket om det i skolan, och det är ju jättebra. Håll inte sanningen borta. För visst fanns det risk för efterskalv. Hon fick helt enkelt sova på en madrass i vårt sovrum. Tryggt och bra.
Det är den andra jordbävningen jag upplevt. Den första var 1994 på ön Kefalonia. Den var inte alls så kraftig, och då var det bara lite småhäftigt. En servitör berättade på kvällen att ön har jordbävningar nästan varje vecka, eftersom den ligger precis i en spricka mellan Afrika och Europa. Okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar