Ibland läser jag Metro. För det mesta på jobb, där det finns x antal liggande...Dagens krönika gjorde mig alldeles salig! ÄNTLIGEN en själsfrände, någon som tycker precis som jag!
Det handlar om hur öppen och ärlig man kan vara, egentligen. Om någon ställer frågan "Hur är det?" så förväntar de sig svaret "jo,tack bra". Eller hur? Sen finns det de - som i mina ögon sjunker i poäng direkt - som inte ens bryr sig om att lyssna på svaret. Varför ställa en fråga om man inte vill höra svaret???
Men vad händer när man inte svarar "bra"??? Jo, har man tur så är det en human person som kan lyssna och kanske t.o.m ge lite empati. För det mesta blir det bara jobbigt - för den som ställde frågan.
Vi är inte så bra på att se varandra, än mindre på att ta hand om varandra när det faktiskt ÄR dåligt. Alla mår dåligt, nån gång. Men hur många erkänner det?
Istället går vi runt och ler så käkarna stelnar, och säger att allt är bra. Är det för att göra det lätt för den som ställt frågan, eller för oss själva? Orkar vi inte berätta varför vi inte mår bra? Eller är det bristen på förmågan att lyssna, hos den som frågar?
Hur öppen får man vara? Är det osvenskt att vara öppen? Isåfall får jag väl emigrera, om det ska fortsätta. Jag tycker det är otroligt skönt när det är ok att vara öppen!!!
Just detta tar dagens krönikör upp;
http://www.metro.se/se/article/2008/12/14/17/4227-22/index.xml
2 kommentarer:
Så sant, så sant. Fråga inte om du inte vill höra svaret, kan jag ofta tycka. Även om det ibland så klart bara är allmänt socialt smörjfett med standardfrasen "hur är läget?" så får man väl vara beredd på "inte så bra just nu". Och då måste man inte börja psykoanalys, det räcker faktiskt med en kram eller "ajdå, vill du prata om det?". Någon som HÖR vad man säger, liksom.
Och på andra sidan fraserna skulle det vara intressant om man inte bara grottar ner sig i varför när någon mår dåligt. Vore skönt om folk kunde fråga varför när man säger att allt är toppen också. Det är ju det man vill veta - vad är framgångsfaktorn, vad är det som gör att man mår bra?
Överhuvudtaget lite mer intresse för vad man säger och menar, så att det inte bara blir tomma fraser.
Och som Cissi Wallin skriver - det är faktiskt inte förbjudet att må dåligt. Dåligt tillhör livet det med, och om vi pratade lite mer om det kanske det inte vore så jäkla hemskt och svårt heller. Och man kände sig inte lika ensam om att ha skitdagar - vilket bara det kanske kunde göra att skitdagarna kändes lite lite lättare att hantera.
För mig går det en gräns i bekantskapen: På ena sidan gränsen får höra sanningen. På andra sidan klistrar jag på ett glättat leende och säger "jodå, bara bra, och själv?". Fast ibland är det svårt. Och ibland kan t.o.m. jag (fröken extrovert) bara inte orka prata om det, och då får även den första gruppen ett "bara bra".
Sen, om man står på andra sidan, finns det även där en gräns för när jag vill höra sanningen från folk. För några (måååånga) år sedan satt en av Magnus kompisars flickvänner (som jag aldrig träffat förut) och berättade om hur dåligt hon mådde i sin nuvarande relation, hur jobbig hennes relation till ex-et var, och vilka bekymmer hon hade med sina tonårsbarn. Helt ärligt - det var lite jobbigt att behöva lyssna på, för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände henne inte.
Men det är klart att man blir besviken när det handlar om människor man verkligen bryr sig om -- i båda riktningar. Man vill att de ska lyssna när man själv mår dåligt, och man vill också få lov att lyssna när de mår dåligt.
Skicka en kommentar