Ibland, som just nu, kan jag få en enorm känsla av att vara ensam.
Jag har tre underbara döttar, en make, föräldrar och syster och nästansyster och vänner och....
Men ändå. Är det nån som ser MIG nån gång? Flickan som växte upp och kämpade sig genom tonåren, in i vuxenvärlden, genom högskola, husköp, barnafödande........Flickan som fortf inte riktigt kan förstå att hon fyller 40 nästa år, som känner sig jätteliten ibland och bara vill bli bekräftad. Hela tiden har jag uppgifter att lösa, saker att göra, saker att fixa. Och då funkar det ju. Men sen då, när jag nån gång kan koppla av, och bara vara jag...syns jag då? Finns jag kvar, bakom allt det där andra, bakom alla roller och ansvar och uppgifter?
Det där att aldrig räcka till ordentligt, att inte hinna med. Det svider.
När jag växte upp var jag livrädd för att bli vuxen. Det verkade så jobbigt och tråkigt.
Nu är jag där och....det är ganska jobbigt och tråkigt. Men jag vill inte sända de signalerna till mina döttrar. Gör det säkert ändå, utan att det är meningen.
Det känns dessutom som om världen är 10 gånger tuffare nu, än när jag växte upp. Hur ska de klara sig? Jag öser kärlek och bekräftelse över dem, hoppas att det räcker.
Fy vad deppigt detta blev. Hoppas du inte gett upp...Men det var skönt att öppna sig lite.
Tack för att du läste!
4 kommentarer:
Känner igen känslan. :(
Och jag ser dig -- för det mesta. Fast ibland är det svårt att hitta rätt bakom dina barn och mitt barn och alla andras barn (på kalasen) och så.
KRAMAR!!!
Klart vi ser dig! Du är jättefin bara du, även utan att prestera och fixa och lösa alla problem.
Vuxenlivet är ju rätt mycket tråkigt, mycket måsten och mycket ansvar, och alldeles för lite tid. Fast det är ju en massa annat också, till exempel kunskaper och erfarenhet. Lite mer trygghet i sig själv, att saker inte spelar så fruktansvärt stor roll som man tyckte när man var tonåring och ung vuxen. Och ansvar, för ansvar kan ju även vara trevligt. Att få lov att bestämma saker (som att man inte alls behöver städa varje lördagsförmiddag om man inte vill... hihihi)
Och som sagt. Du finns! :)
Tack mina kära systrar!!
Anna - det är precis det jag menar; att det alltid finns nåt framför som JAG försvinner bakom...
Kram på er båda! Ni är också jättefina, och jag ser!!!
Många kramar till en jättemysig tjej från en som också känner igen känslan.
Skicka en kommentar