Trötthet - igen

En hel månad har passerat sen mitt förra inlägg. Allt bara svischar förbi, jag fattar inte hur dagarna går så fort. Ändå tar jag verkligen vara på mina lediga dagar.
Tänker tillbaka på hur det var för några år sen, när jag hade ett extrajobb ibland. Som ledde till mycket merjobb, sömnlösa nätter och energispill. Visst var det ett roligt jobb, men priset jag betalde var högre än belöningen. Därför bestämde jag mig för att sluta. Skillnaden är stor. Det känns. Och jag är stolt över att jag vågade säga stopp.

Samtidigt är jag besviken över att jag inte orkar jobba mer än 80%. Det är en lyx att inte behöva jobba heltid. Jag vet det. Den lyxen är jag värd.
Jobbet jag har dränerar mig fullständigt vissa dagar. När man bara springer runt och har femton saker samtidigt att hinna med. Såna dagar som man känner att man jobbat häcken av sig, men ändå inte känner sig nöjd. Att bli avbruten hela tiden, man undrar till slut vad man egentligen gjort hela dagen, kontrollen försvann sådär efter några timmar. Också därför att man inte hunnit med att stanna upp en stund och prata med sina patienter. Det är de mötena som är så viktiga, framförallt för patienten, men också för mig. Alla dagar är inte såna, men många. Och så har man Socialstyrelsen som flåsar en i nacken. Inte ett mg får mätas fel, inte en ml. Men det är väl därför vi har så otroligt bra betalt...host, host...satte kaffet i halsen...
Min blivande svåger frågade mig om vi får extra betalt när vi jobbar röda dagar. Efter en kort diskussion där vi jämförde våra två olika universum svarade jag; nej vi får inget extra betalt för att vi nästintill tvingas jobba antingen julafton, nyårsafton eller midsommarafton. Det bara är så att i min värld, där kommer det alltid att vara så.
Varför stannar jag då kvar? Jo för att de allra flesta dagar går jag hem och känner mig otroligt nöjd. Jag når fram till patienterna på ett sätt som gör mig stolt. Jag gör skillnad. Mitt yrke innebär att jag gör skillnad. Det är så häftigt. Och det är hundra gånger viktigare för mig än något annat.
Sen är det ju bara det jag kan. Omskola mig nu? Med vilka hjärnceller?

Det är inte bara jag som är trött. Jag vet det. Vår familjerådgivare sa en gång till mig, att jag har för många roller där jag ger. Att både vara trebarnsmamma, fru, sjuksköterska och allt annat..."är det konstigt att du är trött?" Nej det är väl inte det. De flesta rollerna är självvalda. Inget har tvingats på mig. Nu är det livet, och det är bara att fortsätta framåt. Ta tillvara allt jag får tillbaka. Och återhämta mig så som jag gör när jag är ledig.