Vi packade tillsammans, det var himla mysigt. Blev lite stirrigt på slutet, men det gick bra. Att lämna henne gick också bra. Åh, vad där är mysigt! Hon var lugn och förväntansfull, inte alls nervös. Så det kändes bra att åka hem utan henne, efter en fikastund tillsammans i solskenet. Efter två dagar fick hon checka ut sin mobil och ringa hem för första gången. Hon var så glad och det var underbart att höra hennes röst!
Vi följer allt som läggs in på hemsidan, bilder och annat. Och har redan skickat två paket med överraskningar och brev. Fick ett härligt brev i torsdags, där hon bl.a. skrev "mamma var inte orolig, jag har det jättebra här!" Thihi.
Igår kväll vände det. Hon ringde och var jätteledsen. Kroppen började säga ifrån med huvudvärk efter nätter av för lite sömn. Dessutom första dagen på mensen, som ju får oss kvinnor att må pecka på ett eller annat sätt. Hon längtade efter oss, det var svårt att sluta gråta. Herregud, vad ont det gjorde i mitt hjärta. Vi pratade med lägerchefen, en bra tjej som vi känner lite sen innan. J1 fick vila och sen blev det en bra kväll till slut.
Och så ringde hon igen för några timmar sen, och var ännu mer ledsen. Mådde skit, var yr och illamående, hade fått skjuts med bil från kyrkan istället för att cykla tillbaka. Och bara grät. När vi pratat en lång stund, skulle hon gå och tvätta av sig och försöka äta kvällsmat. Men efter en stund kom ett SMS: "Jag vet inte vad jag ska göra, kan inte sluta gråta...:(" Ringde upp henne igen, hon låg i lägerchefens säng och hade fått ha kvar mobilen.
Vad gör man? Vi pratade om vi skulle köra dit, men kom fram till att det kanske skulle bli ännu värre. Hon berättade att alla var snälla, att det var bra och roliga aktiviteter, men ett otroligt späckat program. Upp kl 7 varje morgon, tre olika pass med studier eller andra saker, sista andakten kl 21.30. Alltså somna tidigast kl 23, upp kl 7. Hon brukar behöva 10 timmars sömn. Det känns helt omänskligt. Men detta visste hon innan, inte vi. Hennes bästa kompis var där förra året, och har berättat massor för henne.
Om en vecka får vi komma dit och kramas. Måtte det vända till det bättre imorgon. Lägerchefen sa att många har det såhär efter de första spännande dagarna. Bara hon inte är ensam. Vi uppmuntrade henne att söka upp de andra, prata med dem. Säkert känner alla mer eller mindre hemlängtan. Då kan de få stöd hos varandra. Och ledarna får vara reservmammor.
Jag trodde faktiskt inte att hon skulle längta hem. Hade inte ens funderat på att DET skulle bli ett problem. Hon är så självständig och lugn i sig själv. Men tydligen är hon inte det. Det är ju länge med fyra veckor, helt klart. Och kanske är det inte riktigt som hon hade tänkt sig.
Nu blir jag snart en smula religiös, och ber till Gud att han ska skicka kraft och styrka till vår älskling. Detta är alldeles för jobbigt, för både henne och oss. Och som sagt: otippat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar