Längtan

Sitter i köket med ett fånigt leende på läpparna. Jag har nämligen blivit ledig från ännu ett fredagskvällspass idag. Bara sådär. Frågade i onsdags om det var möjligt för jag kände stressen, tröttheten och förvirringen lagra upp sig i kroppen. Kände att jag behövde verkligen vara ledig. De sista veckorna har jag jobbat hur mycket som helst, bara haft en dag ledigt emellan. Och såklart har vi haft hur mycket knepiga patienter som helst att vårda. Vad är en knepig patient? Svårt att förklara egentligen, men det leder till en annan sorts press på oss som jobbar. Det blir mycket snack och fniss i kafferummet, för vi har mycket att prata av oss om.

Igår fick jag veta att det inte skulle gå. Men så idag ringde min chef och sa att det gick! Fler patienter än väntat blir utskrivna idag, så de klarar sig på 2 ssk ikväll. Yeah!

På söndag ska vi lämna vår långa, fina, goa J1 på ett fyra veckor långt konfirmationsläger. Hon längtar och är taggad, jag är mest stressad för all packning. Om vi har tänkt på allt. Vi = jag. På min lediga måndag åkte vi iväg och köpte en massa grejer och en del kläder som behövs. Hela tiden kommer jag på mer, hon också. Hon ska inte långt bort, ca 5 mil, men ändå. Det är strikta regler, vi får inte åka dit när som helst. En besöksdag har de, mitt i. Mobilerna ska lämnas in till ledarna, och sen får de checkas ut någon timme varje kväll. Har vi riktig otur så har hon heller ingen täckning på vårt värdelösa 3-abonnemang. Då får vi akuthandla ett kontantkort eller nåt till henne. För vi måste ju kunna hålla kontakt med henne, när hon får ringa.

Jag tror inte att jag är tveksam till något på själva lägret. Lägergården är jättefin, och ligger i en vacker skog med en fin badsjö. Ledarna och prästen är hur mysiga som helst, vi har träffat dem vid två möten. Alla ledarna har själva varit på "Konfa" när de var 15. Konfan arrangeras genom scouterna, som J1 varit med i sen 7-års ålder. Jag VET att J1 kommer att ha en underbar tid. Jag åkte själv på hur många läger som helst mellan 8 och 23 års ålder, och jag vet att det man upplever där går inte att beskriva för någon. Man kommer varandra så nära, man har så många stunder som ingen annan kan förstå. Skulle mer än gärna vara J1 för ett litet tag...

Det jag är orolig för är hur jag kommer att fungera utan henne. Min förstfödda, fina tjej. Som hjälper till, leker med J3, bakar och fixar. Som är morgontrött, slarvig, facebookar väääldigt mycket, impulsiv,smart, orädd, självständig och glad. Som kramas och gosar i soffan. Hur ska jag göra för att inte längta ihjäl mig efter henne?