Sitter i 1:a klass på tåget hem från huvudstaden. Jag har varit på en otroligt givande konferens med jobb, och eftersom tåget är försenat (otippat va?) så kan jag lika gärna passa på och uppdatera lite. Ni har väl saknat mig väldigt mycket? Jag säger som syrran: ni har väl egna liv för 17? ;)
Tillbaka på jobb möttes jag inte av kramar och annat, vilket gjorde mig förbryllad. Fick förklaringen ganska snabbt, det hade såklart inget alls att göra med mig. Lustigt det där, vad man snabbt kan tro saker...Nåja, det är så att ledningen varit vänliga att berätta om ännu fler besparingar. Denna gången i form av indragna vårdplatser och personal. På min avdelning. Som just kommit på fötter igen efter år av anarki/chefsbrist mm. Nejdå, det är inte alls en effekt av sammanslagningen. Eller hur...Det var tråkighet nr 1. Som om det inte räcker...det är ju inte direkt så att de tråkigaste och lataste undersköterskorna får omplaceras, de som man mer än gärna blir av med. Nej, naturligtvis tas de tre som ger en mest glädje och som är lättast att arbeta ihop med. Vad kul det ska bli nu...
Tråkighet nr 2 är att vår goa, duktiga chef har sagt upp sig. Hon slutar om tre veckor. Tillbaka till ruta 1 igen.
Det är inte så hög stämning på jobb just nu...För egen del känns det bara som att jag går dit och gör mitt bästa. Ska nog vara väldigt rädd om mitt jobb just nu. Jobben växer inte på träd i regionen (det är inte bara vår klinik som drabbats).
Mitt i allt tråkigt, så frågar chefen om jag fortfarande är intresserad av att åka på Patientsäkerhetskonferens i Stockholm. En anmäld har hoppat av så platsen är min om jag vill och kan. Det var inget svårt beslut, särskilt som jag fick totalstöd från maken. Så nu sitter jag här, på väg hem med många intryck. 2200 ssk, läkare och annat folk var där, häftigt bara det. Massor av intressanta föredrag.
I morse var två norska läkare där och berättade om sina upplevelser i Gaza. Jag kan berätta att ALLA var knäpptysta på slutet, det var så makalöst gripande. Det enda som hördes var snyftningar från alla håll. Det som slog både mig och tjejen intill var hur lite man fattat, hur det faktiskt är och har varit där borta. Hur man inte orkat ta det till sig riktigt, ibland allt annat elände. Nu kom det så nära inpå, när läkarna med bilder och ljudupptagningar berättade. Fy 17 alltså...
Sista talaren var Jonas Helgesson, en amazing person han också. Vilken energi, vilken visdom. Som han kämpat emot fördomar, emot sitt handikapp, emot myndigheter...och just därför så glad och tacksam. Sånt smittar av sig. Direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar